När man tittade på "i taket lyser stjärnorna" med mamma igårkväll började tårarna rinna när morsan i filmen dog. Man slutade snyfta när filmen var slut och trodde att gråtandet var över.
När man sedan ligger ensam i mörkret och ska sova börjar man tänka, att tänka på dig, du som försvann. Tårarna börjar rinna igen och kudden blir blöt, när man tänkte på dig. Hur du försvann, precis som morsan i filmen, i cancer. Man var liten då, då du försvann. Då du inte fanns mer.

Men nu är man stor, nej, större. Man låg i sängen i mörkret och tänkte på när man var mindre, när du fortfarande fanns. Hur du alltid hade spring i benen trotts din höga ålder, hur du brukade smyga åt mig godis eller socker-dricka när ingen annan vuxen såg. Hur du lät mig styra traktorn ibland och alla gånger vi gick ut i skogen tillsammans.
Då var man liten, men du var gammal. Man var liten men det var du som kunde stå på huvudet och hoppabock över stolar. Men du var trots allt gammal och tillslut orkade du inte mer. Du kämpade, men måsta ge upp.

Och du försvann.